REFORMBEVAKAREN: Analys och kommentar

Tro inte på regeringens löften

Socialdemokraterna har under de senaste fem åren ansträngt sig hårt för att inte deras misslyckanden ska synas. Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. I takt med att det blivit uppenbart att målet inte skulle nås har Socialdemokraterna försökt flytta fokus.

»Nu kraxar inte olyckskorparna så högt längre«, sade Stefan Löfven för ett drygt år sedan, och pratade om att ungdomsarbetslösheten hade minskat. »Det var aldrig ett löfte«, försvarar sig Magdalena Andersson när alla insett att löftet inte kommer uppfyllas, för att sedan prata om sysselsättningsgraden.

Det var inte det enda löftet på arbetsmarknadsområdet. Arbetsförmedlingen har fått en hel skog av uppgifter, klatschiga namn och högt ställda löften, 90-dagarsgarantin har misslyckats och av alla fina ord har det inte blivit mycket resultat. Det har, kort sagt, gått åt skogen.

För även om arbetslösheten har sjunkit i Sverige, har den sjunkit mer i nästan alla EU-länder. Även om sysselsättningen har ökat har Sverige kramat ur mindre ur högkonjunkturen än andra jämförbara länder.

Nu närmar sig högkonjunkturens slut och de stora strukturella problemen på arbetsmarknaden är kvar. Arbetslösheten bland utrikes födda är hög, många lever fortfarande på bidrag, det är dyrt och krävande att anställa och miljarder och åter miljarder kastas på verkningslösa åtgärder.

Ska fler människor släppas in på arbetsmarknaden behövs politisk förändring.

Flera bra reformer har skissats upp i Januaravtalet. Arbetsförmedlingen ska göras om, värnskatten avskaffas, arbetsrätten göras mer liberal, skatten på arbete sänkas och flexicurity införas. En mer flexibel arbetsrätt, flexicuritylösningar och sänkt skatt är några mycket viktiga förändringar för att få arbetsmarknaden att fungera bättre. De steg som hunnit tas hittills pekar också åt rätt håll.

I bästa fall kan det bli riktigt bra.

Men om det är någonting förra mandatperioden har visat är det att målsättningar och fina ord inte räcker. Regeringen kan inte utvärderas på sina löften eller tillsatta utredningar. Det är fortfarande upp till bevis för Januariavtalet. Arbetsmarknaden väntar fortfarande på politik.


 

Kömiljarden behandlar bara symptomen

I snart tre år har sjukvården rankats som väljarnas viktigaste fråga. En förklaring till det är att väntetiderna inom vården har ökat avsevärt. Sedan slutet av förra mandatperioden har andelen patienter som fått vänta mer än 90 dagar på operation eller annan åtgärd mer än fördubblats. Inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är det bara en av Sveriges 20 regioner – Gotland – som lever upp till målsättningen att en första bedömning ska göras inom 30 dagar. 

Två punkter i Januariöverenskommelsen syftar till att korta vårdköerna genom en så kallad kömiljard och satsningar på BUP. Kömiljarden – 1,6 miljarder kronor som ska fördelas vid årsskiftet till regioner som lyckas korta sina vårdköer – har redan tillkännagivits, och i höstbudgeten anslår regeringen 300 miljoner kronor för att stärka BUP. Utöver det ska kvalitetskraven i sjukvården och äldreomsorgen stärkas, men på den punkten har regeringen ännu inte lagt fram något förslag. 

Vårdköer har debatterats i flera decennier, men det har sällan lett till verklig förändring. Riktade satsningar som kömiljarder, vilket även Alliansregeringen använde sig av, behandlar sjukvårdens symptom men inte dess systemfel. 

Snarare behövs reformer som tar itu med sjukvårdens styrning och finansiering. Närliggande länder som Norge och Nederländerna visar att det går att minska detaljstyrningen över vården samtidigt som väntetiderna kortas. Större inslag av privat finansiering genom försäkringar, som i Schweiz, kan också förbättra tillgängligheten utan att tillgången på vård blir mer ojämlik. 


Om tillgängligheten i vården inte förbättras kan förtroendet för den svenska välfärden ta allvarlig skada. Redan i dag är det förhållandevis i Sverige som anser att sjukvårdens övergripande kvalitet är god i jämförelse med andra höginkomstländer. Den andelen har också minskat över tid. Satsningar som de regeringen hittills presenterat är plåster på såren, men det skulle behövas en helt ny behandling för att komma tillrätta med sjukvårdens problem.

Ont om tid för ny skattereform

Enligt punkt 4 i 73-punktsprogrammet ska en omfattande skattereform genomföras. Skattereformen ska bland annat höja sysselsättningen, sänka marginalskatterna, bidra till miljömålen och jämna ut klyftorna – inte helt enkla målsättningar att förena.

Formerna för den kommande skattereformen verkar inte vara spikade ännu. Man kan tänka sig en större expertutredningar, mer begränsade utredningar på finansdepartementet eller mer gradvisa reformer som genomförs i budgetpropositionen för varje år.

Många drömmer om en skattereform i stil med “Århundradets skattereform” 1990–1991, där landets främsta expertis under flera år arbetade fram förslag till genomgripande förändringar inom alla delar av skattesystemet (se SOU 1989:33–36). Det verkar allt mindre sannolikt, inte minst för att tiden börjar springa iväg. Även om januaripartierna hann förhandla fram direktiv till en sådan expertutredning redan under hösten skulle den förmodligen behöva åtminstone två år på sig, och alltså bli klar tidigast under 2021. Inkomstskatteförändringar i reformen kan då sannolikt träda i kraft först den 1 januari 2023 – efter valet, då de politiska förutsättningarna kan ha ändrats.

Mer sannolikt verkar därför vara en gradvis ansats, något som skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (S) också var inne på under ett seminarium i Almedalen anordnat av Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). Detta begränsar förändringarna till relativt enkla justeringar av skattesatser etc. – även om det förstås kan vara ganska stora förändringar i miljarder räknat. Det skulle kunna handla om sänkta ränteavdrag och höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, till exempel (observera dock att värnskattens avskaffade ligger utanför skattereformen).

Man måste ändå hoppas på större förändringar i skattesystemets struktur. Det finns stora problem med exempelvis momsens utformning, krångligheter och märkliga marginaleffekter i inkomstskatten och bristande transparens i arbetsgivaravgifterna. Dessa kräver utredningar för att kunna åtgärdas.

Säkert är i alla fall att det börjar brinna i knutarna för regeringen och dess samarbetspartier.