REFORMBEVAKAREN: Analys och kommentar

Reformer för arbetskraftsinvandring

»Dagens system för arbetskraftsinvandring ska värnas«, står det i Januariavtalet. Det handlar om mer än att upprätthålla status quo. Att värna kräver också att man vårdar.

Förra mandatperioden vårdades inte arbetskraftsinvandringen. Trots problem med både kompetensutvisningar, fusk och bristande rörlighet, och trots upprepade krav från både Alliansen och andra, satt regeringen på händerna.

Nu är det viktigt att den tredje meningen i punkt 21 fylls med innehåll. Några medskick:

1. Systemet måste vårdas för att värnas Det är inte konstigare än på andra områden – brister kan ofta lösas och hinder avhjälpas, snarare än att hela lagar måste rivas upp. Men att bara låta problem fortgå är inte att värna systemet utan att undergräva det.

2. Arbetskraftsinvandringen är inte skuggsamhället Asylsökande som stannat efter avslag eller svartarbetande EU-medborgare omfattas inte av reglerna för arbetskraftsinvandring. Skuggsamhället är viktigt att komma åt, men den legala arbetskraftsinvandringen är inte problemet.

3. Finns utrymme för mycket förbättring Arbetskraftsinvandrare bör ges möjlighet att röra sig medan de väntar på förlängning av sitt arbetstillstånd. Försörjningskraven för arbetskraftsinvandrare bör skärpas. Informationsdelningen mellan myndigheter måste förbättras. Migrationsverket bör ges ett utökat uppdrag för att identifiera och motverka missbruk av reglerna. Det här är bara några av de konkreta lösningar som finns på faktiska problem.

4. Stärk arbetskraftsinvandringens värden Arbetskraftsinvandringen bidrar med tolv miljarder kronor årligen i skatteintäkter. Det är mer än hela utgiftsområdet för miljö och klimat. Matchningen mellan arbetstillstånd och arbetsmarknadens behov är mycket god. Men ett bra system kan bli ännu bättre. Utredningen bör få i uppdrag att ta fram förslag för att stärka arbetskraftsinvandringens bidrag till ekonomin.

Innan årets slut ska utredningen tillsättas. Det behövs reformer för att stärka arbetskraftsinvandringens vinster samtidigt som man motverkar problem och missbruk. Januariavtalet pekar åt rätt håll – nu återstår bara att tolka dem till bra direktiv.

Språk mer än bara språk

Regeringen har meddelat att den nu tillsätter en utredning om språkkrav för medborgarskap, som är en av punkterna i Januariavtalet som Timbro följer. Hur språkkraven ska vara utformade är fortfarande oklart. Under våren 2020 kommer vi förresten att presentera en omfattande rapport som diskuterar språkkrav ur olika perspektiv.

Sverige är unikt i Europa med att inte ha något språkkrav för medborgarskap. I övriga länder förekommer det på olika nivåer och med olika syften. Kritiken mot ett krav har framför allt handlat om att det skulle vara exkluderande för dem som inte klarar det. Det är en märklig uppfattning eftersom det gäller alla former av tester. Den som misslyckas med ett intagningsprov kan alltid anses vara exkluderad.

Vänder man däremot på perspektivet är uppfattningen att just språkkrav leder till inkludering. Förutom de vanliga argumenten som rör möjligheterna att komma in på arbetsmarknaden eller att socialisera med sina grannar är språk också något som skapar anknytning till landet man lever i.

Människor som invandrat till ett land där de inte kan språket kommer att känna större gemenskap med det nya landets kultur och sociala mönster om de lär sig språket än om de inte gör det. Att inte lära sig språket i det nya landet riskerar att i stället leda till både marginalisering och en allt starkare upplevelse av att inte vara en del av det nya landet och dess gemenskaper.

Språket kan alltså ses inte bara som ett instrument för kommunikation utan också som ett sätt att närma sig ett land och dess kultur. Någon med goda språkkunskaper som kan kommunicerar med människor vilka har andra uppfattningar eller andra värderingar inleder automatiskt en process av att inlemmas i samhället eller att på olika sätt anpassa sig. Hur språktest är utformat kommer naturligtvis ha avgörande betydelse.

Tro inte på regeringens löften

Socialdemokraterna har under de senaste fem åren ansträngt sig hårt för att inte deras misslyckanden ska synas. Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. I takt med att det blivit uppenbart att målet inte skulle nås har Socialdemokraterna försökt flytta fokus.

»Nu kraxar inte olyckskorparna så högt längre«, sade Stefan Löfven för ett drygt år sedan, och pratade om att ungdomsarbetslösheten hade minskat. »Det var aldrig ett löfte«, försvarar sig Magdalena Andersson när alla insett att löftet inte kommer uppfyllas, för att sedan prata om sysselsättningsgraden.

Det var inte det enda löftet på arbetsmarknadsområdet. Arbetsförmedlingen har fått en hel skog av uppgifter, klatschiga namn och högt ställda löften, 90-dagarsgarantin har misslyckats och av alla fina ord har det inte blivit mycket resultat. Det har, kort sagt, gått åt skogen.

För även om arbetslösheten har sjunkit i Sverige, har den sjunkit mer i nästan alla EU-länder. Även om sysselsättningen har ökat har Sverige kramat ur mindre ur högkonjunkturen än andra jämförbara länder.

Nu närmar sig högkonjunkturens slut och de stora strukturella problemen på arbetsmarknaden är kvar. Arbetslösheten bland utrikes födda är hög, många lever fortfarande på bidrag, det är dyrt och krävande att anställa och miljarder och åter miljarder kastas på verkningslösa åtgärder.

Ska fler människor släppas in på arbetsmarknaden behövs politisk förändring.

Flera bra reformer har skissats upp i Januaravtalet. Arbetsförmedlingen ska göras om, värnskatten avskaffas, arbetsrätten göras mer liberal, skatten på arbete sänkas och flexicurity införas. En mer flexibel arbetsrätt, flexicuritylösningar och sänkt skatt är några mycket viktiga förändringar för att få arbetsmarknaden att fungera bättre. De steg som hunnit tas hittills pekar också åt rätt håll.

I bästa fall kan det bli riktigt bra.

Men om det är någonting förra mandatperioden har visat är det att målsättningar och fina ord inte räcker. Regeringen kan inte utvärderas på sina löften eller tillsatta utredningar. Det är fortfarande upp till bevis för Januariavtalet. Arbetsmarknaden väntar fortfarande på politik.


 

Kömiljarden behandlar bara symptomen

I snart tre år har sjukvården rankats som väljarnas viktigaste fråga. En förklaring till det är att väntetiderna inom vården har ökat avsevärt. Sedan slutet av förra mandatperioden har andelen patienter som fått vänta mer än 90 dagar på operation eller annan åtgärd mer än fördubblats. Inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är det bara en av Sveriges 20 regioner – Gotland – som lever upp till målsättningen att en första bedömning ska göras inom 30 dagar. 

Två punkter i Januariöverenskommelsen syftar till att korta vårdköerna genom en så kallad kömiljard och satsningar på BUP. Kömiljarden – 1,6 miljarder kronor som ska fördelas vid årsskiftet till regioner som lyckas korta sina vårdköer – har redan tillkännagivits, och i höstbudgeten anslår regeringen 300 miljoner kronor för att stärka BUP. Utöver det ska kvalitetskraven i sjukvården och äldreomsorgen stärkas, men på den punkten har regeringen ännu inte lagt fram något förslag. 

Vårdköer har debatterats i flera decennier, men det har sällan lett till verklig förändring. Riktade satsningar som kömiljarder, vilket även Alliansregeringen använde sig av, behandlar sjukvårdens symptom men inte dess systemfel. 

Snarare behövs reformer som tar itu med sjukvårdens styrning och finansiering. Närliggande länder som Norge och Nederländerna visar att det går att minska detaljstyrningen över vården samtidigt som väntetiderna kortas. Större inslag av privat finansiering genom försäkringar, som i Schweiz, kan också förbättra tillgängligheten utan att tillgången på vård blir mer ojämlik. 


Om tillgängligheten i vården inte förbättras kan förtroendet för den svenska välfärden ta allvarlig skada. Redan i dag är det förhållandevis i Sverige som anser att sjukvårdens övergripande kvalitet är god i jämförelse med andra höginkomstländer. Den andelen har också minskat över tid. Satsningar som de regeringen hittills presenterat är plåster på såren, men det skulle behövas en helt ny behandling för att komma tillrätta med sjukvårdens problem.

Ont om tid för ny skattereform

Enligt punkt 4 i 73-punktsprogrammet ska en omfattande skattereform genomföras. Skattereformen ska bland annat höja sysselsättningen, sänka marginalskatterna, bidra till miljömålen och jämna ut klyftorna – inte helt enkla målsättningar att förena.

Formerna för den kommande skattereformen verkar inte vara spikade ännu. Man kan tänka sig en större expertutredningar, mer begränsade utredningar på finansdepartementet eller mer gradvisa reformer som genomförs i budgetpropositionen för varje år.

Många drömmer om en skattereform i stil med “Århundradets skattereform” 1990–1991, där landets främsta expertis under flera år arbetade fram förslag till genomgripande förändringar inom alla delar av skattesystemet (se SOU 1989:33–36). Det verkar allt mindre sannolikt, inte minst för att tiden börjar springa iväg. Även om januaripartierna hann förhandla fram direktiv till en sådan expertutredning redan under hösten skulle den förmodligen behöva åtminstone två år på sig, och alltså bli klar tidigast under 2021. Inkomstskatteförändringar i reformen kan då sannolikt träda i kraft först den 1 januari 2023 – efter valet, då de politiska förutsättningarna kan ha ändrats.

Mer sannolikt verkar därför vara en gradvis ansats, något som skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (S) också var inne på under ett seminarium i Almedalen anordnat av Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). Detta begränsar förändringarna till relativt enkla justeringar av skattesatser etc. – även om det förstås kan vara ganska stora förändringar i miljarder räknat. Det skulle kunna handla om sänkta ränteavdrag och höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, till exempel (observera dock att värnskattens avskaffade ligger utanför skattereformen).

Man måste ändå hoppas på större förändringar i skattesystemets struktur. Det finns stora problem med exempelvis momsens utformning, krångligheter och märkliga marginaleffekter i inkomstskatten och bristande transparens i arbetsgivaravgifterna. Dessa kräver utredningar för att kunna åtgärdas.

Säkert är i alla fall att det börjar brinna i knutarna för regeringen och dess samarbetspartier.